egentligen vill ja ha han till å kolla på nyheterna åt mig också.

jag önskar mig ett alterego. en reko kille. han ska skriva begripligt, och inte fatta att han e asradikal. ja tänker mig att han e riktigt trevlig, men vi behöver inte hänga han å ja, om han inte vill, det e krönikor ja ska ha han till.

Sekvens ur Att bli vuxen

I Scrubs bar alla sina insidor pa utsidan. Mot slutet av kvallen, nar jag i tystnad blir arg pa den mattligt intressante mannen, for att sedan i en snabb och obehaglig foljd av ogonblick inse att det ar for att han ar som jag, undra varfor folk inte skaller ut mig oftare, byta stamning fran arg till ledsen, ilskna till igen over nasta grej han sager, samt kora hela sekvensen pa repeat, da tanker jag att jag ska se ett avsnitt Scrubs till nar jag kommer hem.

Nar jag kommer hem ser jag tre avsnitt till. Det smakar hostmedicin, den goda sorten.

Vart? Ut.

Jag undviker marginaler. Det är tekniken för att undvika sentimentalitet.

Sedan kommer det serveras kaffe med dopp. Jag kommer att ha köpt kanelgifflar (svartlistade av livsmedelsverket) och finska pinnar. Vi kommer äta dem tillsammans efter uträttat värv, men det är en  vaknatt tills dess, ett liv som ska packas ihop.

Varje gång jag packar ihop mitt liv håller den omaka kombon av sorg och upprymdhet på att golva mig. I allmänhet hanterar jag känslorna genom sömnbrist. Akut trötthet gör upplevelser tryggt suddiga i kanterna.

Varje gång jag packar ihop mitt liv hittar jag böcker människor jag gillar lånat ut till mig, för att de gillar dessa böcker allra extra mycket, och de velat att också jag ska få del av denna upplevelse. Det är ju inte riktigt så att jag stormat hem och läst deras älsklingar, och därför är det inte heller möjligt att lämna tillbaks dem (olästa efter fem års oavbrutna möjligheter!) När jag packar påminns jag om dessa människor, saker vi gjort ihop, hur vi log mot varandra. Det gör packandet lite finare, lite jobbigare.

Nu fortsätter jag. Sedan fortsätter jag. Jag tar min väska och går.

Tematiskt

Denna blogg utforskar uppenbarligen den inte bara långtråkiga utan även äckligt postmoderna upplevelsen att allt är meningslöst. Temat avhandlas i två, till förvillelse lika, versioner:

Den uppgivet emancipatoriska
Strävan efter att leva tillsammans med andra i så kallad kreativitet, jämlikhet, systerskap och frihet hypas som något fantastiskt meningsfullt. Samtidigt hånas de emancipatoriska strategierna undercover genom att alla tankar på hur detta ska gå till, i vilken mån det är möjligt, om vinster går att förankra, etc, allt konkret får minst ett if eller aber över sig. Författarjaget använder i själva verket strategin för att visa på den totala meningslösheten: Det är just genom att hon positionerar sig som ett subjekt med vilja som ändå inte lyckas vilja som vi förstår att det inte finns något att vilja. Undertexten lyder att det inte är för att författarjaget inte har förmågan att vilja hon inte vill, det är för att hon står med vakuum upp till hakan.

Den undflyende
I en sedan länge föråldrad beatnikstil upphöjs istället flyktstrategier som reella försök till överskridande. Flyktförsöken symboliseras med hjälp av metaforer hämtade ur “Psykoanalys for Dummies”. Förnekelse (monoton tidsanvändning) fungerar som denial genom att tidshantering görs till författarjagets stora problem. Centrala svårigheter projiceras även på uppdiktade, symboliska Andra som får styra handlingen och lämna författarjaget intakt och målinriktat sökande. (Efter att förlösa den oförlösta kärleken i attraktionen till “Kvinnan”, efter total frihet i beundran av “Handledarns” hänsynslöshet, samt efter varaktig men samtidigt ohotande närhet i breven till den “James” som i texten seglar i utrymmet mellan de dödas och de levandes tidszoner.)  Slutligen används förnekelse även i betydelsen negation genom det aspbergerianska upprepandet av det meningsfulla i relationen till “Mattemonstret”.

—

Det är åtminstone tematiskt konsekvent.

Tankar mot postmodernism, relativism, dekonstruktivism, att nöja sig med det “lilla goda civilsamhället”, oförmågan att tro – för totalitära, emancipatoriska projekt . Får en vara för totalitära projekt?

I

När mänsklig förmåga till närhet, till att tro och hoppas, när den nu är så överväldigande häftig, hur kan vi då nöja oss med att beskriva den med versionen om judarna infödingarna barnen som måste räddas? Eller den mer konfliktorienterade med den onda svärmodern, den svartsjuka älskarinnan, den överambitiösa kontrollerande hustrun? (De dör förstås på slutet så att Fadern kan återupprättas och berättelsen nå sin förlösning.) Svaret är att det är just därför dessa berättelser berättas om och om igen – för att det bara är då de kan räcka – genom att vara Symboliskt liv kan de också bli tillräckliga som Verkligt liv.
Hittills mest självklarheter med skitsvår terminologi. Dock fantastiskt roligt skrivet, mannen är en språkmagiker. Återkommer!

[In defence of lost causes, Slavoj Zizek]

Saker en skulle kunna skriva om, istället för att rödmarkera tenta efter tenta:

Nej, det ska en inte göra, en ska arbeta.

Jag kom att tänka på Bestiarium och sedan ville jag inte tänka på något annat den dagen eller dagen efter det.

Jag hade ett ganska seriöst och ett tag väldigt roligt bokprojekt tidigare i våras. Den nordamerikanska kanon skulle definieras, slukas och recenseras – helt enkelt approprieras – av mig under ett hetsigt halvår. Djuna Barnes dödade det, kan man ju säga.

Mitt knäckta läsarego fantiserar bara om Mare Kandres köttgrottor och modersmonster. Inget av upplysning och finurlighet går ner längre. Inte det smarta, inte det vitsiga. Inte den måttligt intressante mannen.

Mitt beteende i relation till nya böcker blivit allt mer försiktigt avståndstagande. Det har också spridit sig till fler och fler arenor av livet. Jag tänker att jag kanske ska höra av mig, strax.  Det vore trevligt att ses, snart. Jo, bara jag får lite mer tid, absolut, imorgon, nästa vecka.

Projektplan 09-10

Jag har hittat den dissigaste personen någonsin. Jag vill absolut att hon ska bli min handledare. Hon vägrar att ens träffa mig. Hon tycker inte att jag är smart nog.

Ibland gör hon feministiska grejer. Ibland gör hon helt galna grejer. Hon bara råkar tycka att kön är en spännande parameter. Hon bara råkar vara sjukt smart.

Jag ska flytta till hennes stad. Jag ska hänga på hennes universitet. Jag ska bli som stalkermännen. Jag ska bli smartare. Jag ska vara den envisaste av oss.

mannen e uppenbarligen lika kass på känslor som jag.
blir det vår räddning eller vårt fall?

nivån vi håller oss på

jag kollar på facebook. mina vänner skriver att dom gör viktiga grejer. det låter viktigt. jag återgår till nån av texterna jag pular med, dom konstiga tekniska termerna, dom konstiga krumelurerna i konstiga kombinationer. jag provar att skriva in att det är viktigt att göra det här bytet av krumelur mot krumelur som jag uppenbarligen föreslår. det går utmärkt. texten flyter på fint och jag noterar att jag numera gör viktiga grejer.