Hon kände igen Vargen redan innan han hade sett henne. Hennes mor hade varnat så ingående och ofta för hans sort att hon visste precis vad hon sökte efter. Hon hälsade, skrattade, Minns du mig, minns du mig, svepte med långt rödlätt hår i vårvind, det är jag som är Rödluvan. Han visste inte riktigt hur han skulle sköta sin del, massa utfyllnad: vädret, naturen, blomdoften. Han måste trott att såna som hon va för fina för vanligt snack. Hon råstirra på hans kropp, den va bättre än hon fantiserat, men glömde inte att flika in vart hon skulle va senare på kvällen. Han undrade om inte eventuellt…? Hon svarade leende, dröjande. Han erbjöd sig att möta upp, de bestämde att åka tillsammans från hennes mormors villa in till ett ställe i stan.

Mormor är liten och böjd, men ilskan har hon i behåll. Rödluvan behöver sällan frukta för egen del, men idag är dagen då hon trotsar sin mor, idag är övermodets dag, och innan Mormor började prata var hon i dagdrömmen våldsamt ihopslingrad med Vargen. Mycket är dåligt, men vargar är värst, det vet Mormor och det ska Rödluvan höra även vid detta besök. Dagdrömmen brister, vägrar återfinna sig, och Rödluvans humör med den. Vad du är ilsk, Mormor! utropar hon, mest som hämnd. Det är för att bättre vakta ditt arv, biter Mormor av och fortsätter. Men Rödluvan är rastlös nu, mer egensinnig än någonsin, och på hennes näthinnor knottrar sig Vargens hud i vinden. Vad du är kategorisk, Mormor! utropar hon. Det är så att jag bättre ska kunna skilja på folk och folk, skrockar Mormor. Misstar du en liten, böjd kvinna för en som inte förstår ords innebörd? Det är första gången de bråkar, Rödluvan hade inte förväntat sig att möta motstånd på det här sättet. Vad du är hånfull, Mormor! utropar hon. Det är så att jag bättre ska kunna lära dig att också skilja.

Rödluvan tar adjö av Mormor och går till sin natt med Vargen. Han är just så lockande och tabu som hon tänkt sig. De ses några gånger till, men egentligen, hur länge kan ett tonårsuppror vara? Nästa gång Rödluvan hälsar på Mormor är Jägaren där. Han pratar om att fylla vargars kroppar med sten. Men hans ord är inte hårda som Mormors, utan eftertänksamma och liksom lustiga. Han har fantastiskt vackra vita vassa tänder också, som Rödluvan har svårt att slita blicken från. Hon kan inte låta bli att skratta åt hans historier. Det där med tänderna tänker hon ofta på senare, när hon uttröttad, uttråkad och med allt trots urlakat ur kroppen undrar hur det blev som det blev. Att det är märkligt vilka vargatänder han har, hennes man.