Vår hjältinna samlar på kottar och småkryp. Hon tror att abstrakta algoritmer besitter makt att lyfta henne från hennes trygga byaliv, från detta som utspelar sig i det vänliga sorlet som dagtid bildar en ljuddimma över lervällingen mellan det gula huset, kyrkklockan och den rostiga kärran ingen verkar äga. Men hon har hål i fickorna, finkorniga skatter som ren tanke faller igenom. I brist på bättre samlar hon på sådant hon hittar på marken. Hon drömmer att hon någon gång kommer att formulera en algoritm stabil nog att stanna kvar trots hålen. Och en till. Och en sista. Tre behöver hon, då ska hon ta sitt magiska tal till slottet och skänka prinsessan. Prinsessan kommer att falla i ett nafs, och faller hon inte faller jag, tänker vår hjältinna glatt där hon halkar i leran tillsammans med sina grannar. Varje morgon från sina korsvirkestorp över torget, mot kyrkklockan, mot fälten, mot ingensärskildstans, men alltid arbete, förutom på söndagarna, ja eller hur föreställer du själv dig livet i historiskt presens? Där går vår hjältinna och väntar på att algoritmerna ska komma till henne, väntar på sin tid med prinsessan, väntar på att hennes fickor ska fyllas med sådant som finns fast det inte syns. Skatter så dyrbara att de får tiden att gå lite ur led och kungen att titta bort just när hon tar hans dotters hand.